När jag var liten grät jag bara när det rörde djur, tecknade som levande. T ex när Silverfang lämnar sin mamma och syskon för att döda Akakabutu eller när Sandybell åker i från sin familj och hunden Oliver sliter sig från kopplet och försöker springa i kapp tåget. (Får nästan tårar i ögonen nu med..) Men att Sandybell's pappa dör, det påverkade mig inte alls. Nu gråter jag till sliskiga kärleksfilmer, när jag får cd-spelare i julklapp och så-nära-att-det-bränns-i-ögonen när jag är på konsert. Och tusen saker till.. :)
Andra som bloggfestar: